Viljan att hjälpa och stötta andra

Att lyfta fram någon annan och dennes prestation gör inte din egen insats eller din egen person mindre.

Det sade min före detta kollega till mig härförleden (han är en av flera jag betraktar som mentor, även om han liksom de andra inte vet om det). 

Nämnde kollega och jag hade en diskussion om människor och den i vår tid så uppenbara viljan att alltid framhäva sig själv. Sin egen insats. Sin egen person. Jaget. 

Och det är jag så erbarmligt trött på.

Jag förstår inte varför det i alla situationer är så ofantligt viktigt att försöka stå i centrum. Att lyfta fram det som presterats även om det uppenbart inte ens passar in i sammanhanget. Att pressa in sig själv och sin egen förmåga. Att bygga sitt ego. Vad är det för fel på ödmjukhet och respekt inför andra och deras arbete? Vad är problemet med att lugnt konstatera och oförställt hylla andras arbete? Jag förstår inte det.

Jag kanske är en gnällgubbe.

Och jag kanske bara har svårt för olika typer av personer och personligheter. Men jag tycker oavsett det, att det är så sanslöst trist när andra, tyvärr inte sällan utan förståelse och känsla för kontext, försöker ställa sig själva i centrum.

Mot bakgrund av det känns det härligt befriande med annan mentalitet. En vilja att hjälpa, att stötta och pusha andra. Utan krav på egen vinning. Bara genuint intresse för att andra ska lyckas. I sydvästra USA, i Kalifornien kallas det pay it forward. I spelcommunityt i Skövde är min upplevelse att det är ren och skär vardag. Hur som helst kan det förhållningssättet sammanfattas i två gyllene ”regler” som jag gillar skarpt: what goes around comes around och var mot andra så som du vill att de ska vara mot dig.

Var rädda om varandra och sträck hellre ut en hjälpande hand än berätta om din egen förträfflighet. 

Ha det gôtt.

Krönika i Skövde Nyheter

Denna text är skriven av Johan Hoffman och publicerades ursprungligen som krönika i Skövde Nyheters papperstidning,15 december 2016.